Carthy, Hardy, Farrell, Young

Dela den här recensionen:

Det är inte ofta det händer. Men ibland har slumpen stor betydelse och skörden blir rik och fruktbar! Som i fallet med nya kvartetten Carthy, Hardy, Farrell, Young. För när Kathryn Tickell fick för sig att dessa fyra kvinnor – engelskorna Eliza Carthy, Bella Hardy och Lucy Farrell samt skotska Kate Young – säkert skulle låta bra tillsammans, hade hon inte ens tänkt på att alla fyra faktiskt både spelar fiol och sjunger (oftast på en och samma gång). Slumpen måste också ha haft ett fortsatt intresse här, för de fyra tog idén tillräcklig mycket på allvar för att se vad ett samarbete kunde leda till.
Att döma av deras debutalbum, Laylam, så är kvartetten en naturkraft. Deras integritet, musikalitet, fiolspel och sång är som skapade för det här samarbetet. Och variationen i material och arrangemang visar att de alla har bidgragit till processen och att de dessutom hade roligt under arbetet.
Inledande Greasy coat är amerikansk old time, en regelrätt fiolkaskad med call and response-sång; Patsy Clines Walking after midnight och Peggy Lees Why don’t you do right (med lite Jessica Rabbit-frasering) svarar för skivans jazzinslag; arrangemangen på folksångerna och två shanties är annorlunda och inspirerade arrangemang, och Eliza Carthys June is the coldest month of the year är kammarmusik med magnifik stråkkvartett och ett solo på såg.
Damerna är huvudsångare på tre spår var och sångprestationerna är genomgående starka, även om Eliza Carthy måste få ett speciellt omnämnande för den återhållna passionen på nämnda June is the coldest month of the year. Körarrangemangen är imponerande och en njutning att lyssna på; deras stämningsskapande effekt står ut på spår som Wide river, 100 years och skivans avslutande spiritual, Better home, sjungen a cappella.
Ett stort tack till slumpen. Och till Kathryn Tickell. Och inte minst till Carthy, Hardy, Farrel och Young.