Jon Boden

Dela den här recensionen:

Naturligtvis var det en slump att Jon Boden inledde ett dystopisk projekt för 14 år sedan. Det var ingen spådom eller föraning om covid-19, utan i stället en berättelse om ett möjligt resultat av klimatkrisen. Det känns däremot inte som en slump att den sista delen släpps under den rådande pandemin. För budskapet i Last mile home är – hopp för framtiden.

Temat på Last mile home är ett äldre par på väg från utkanten av Sheffield (där Bodens trilogi inleddes) till ett nytt hem vid Nordsjökusten, en färd som går längs folktomma stråk, hedar och motorvägar, där naturen har börjat repa sig och ta över. Sångerna är resedokument som beskriver inte bara en resa i tid och rum, men också en inre resa, filosofisk, spirituell (metaforerna är många), och berör ämnen som ensamhet, minnen, samhörighet och inte minst naturens återhämtningskraft. 

Även musikaliskt antyder Boden en ny begynnelse, i det att han har återgått till ett akustiskt sound: gitarr, fiol, concertina, piano och ”andra instrument”, alla trakterade av Boden själv. Han får dessutom hjälp av en stämningsskapande stråktrio och av Mary Hampton på sång. 

Sångerna, främst ballader, är typiska, egensinniga Boden-kompositioner från det genomgående raspet från fonografrullar, som ger materialet en historisk patina, till det okonventionella, vackra stråkarrangemanget på nästan poppiga Honeysuckle rose och den neoklassicistiska kontrapunkten på jigen Flash flood.

På titelspåret, både skivans och trilogins sista sång, är målet nått. Resenärerna möts av barnskratt, en ny samhörighet inleds, men inte utan minnena av det och de som varit.