Willie Nelson

Dela den här recensionen:

Häromåret gjorde Willie Nelson en ypperlig skiva med Merle Haggard. Sedan dess har Haggard lämnat oss, och det är som om Willie Nelson summerar förlusterna på nya skivan. Merle, Waylon, Ray Price, Norro Wilson: ”It’s getting hard to watch my pals check out / It cuts like a wore out knife.”
Det ger också skivans titel en ram. Kanske är Willie ”The last man standing”? I vilket fall är det en utsökt skiva. Willie Nelson har skrivit alla sångerna tillsammans med Buddy Cannon, som möjligen givit dem mer koncentrerad form där Nelson ofta varit lösare i konturerna på senare år. De kretsar kring saknad, och en stilla melankoli sänker sig över musiken där Bobby Terrys gitarr, Tommy Whites vemodiga steel och Alison Krauss fiddle ger fin inramning.
Vemodet understryks av att albumet domineras av ballader och Willie Nelsons ”own sense of the blues”. Stämningen är dock så väl grundad att även några lysande western swing-låtar trots sin glättigare ton bekräftar musikens modus.