! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Brittisk prog-klassiker Lira Gillar

King Crimson

Larks’ tongues in aspic

Skivbolag: Panegyric
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 4 dec 2012

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Historien upprepade sig för King Crimson 1972. 28 månader tidigare, efter sista konserten i originalsättningens första Amerikaturné, upphörde gruppen att existera. På samma sätt sprack den jazz- och bluesinspirerade sättningen i slutet av en Amerikaturné, i april 1972. Tre av medlemmarna valde att stanna i Amerika och Robert Fripp återvände till England för att fundera på gruppens framtid. Något han inte behövde lång tid till, för redan i juli 1972 släpptes nyheten att King Crimson hade återuppstått.
Fripp rekryterade trummisen Bill Bruford från Yes och basisten John Wetton från Family. I stället för en ny saxofonist inkluderade han David Cross, en relativt okänd violinist. Men allra först bjöd han in Jamie Muir, en trummis och slagverkare med improvisationsbakgrund. Han var något av en fri agent, som inte bara spelade trumset, utan också gick runt och slog på en arsenal av metallplåtar, stålrör, träbitar, leksaker och som dessutom ibland använde visselpipor och en skrattpåse!
Denna radikala idé med två trumslagare (något Fripp skulle återkomma till 22 år senare) var bara ett steg på vägen att förändra gruppen. Kombinationen Muir, Bruford och Wetton ökade också bandets dynamiska möjligheter; soundet blev tuffare – bland annat kännetecknat av betongkrossarriffen på Larks’ tongues in aspic part one och part two. Ett medvetet beslut togs också att bryta helt med Crimsons gamla repertoar (med undantag av debutalbumets 21st century schizoid man). Följaktligen blev Larks’ tongues in aspic grundstommen i King Crimsons konsertrepertoar och samtidigt blev liveimprovisationer ett återkommande inslag på spelningarna.
När King Crimson gick in i skivstudion i januari 1973 för att spela in Larks’ tongues in aspic, var de väl bekanta med materialet, efter 30-talet spelningar i Tyskland och Storbritannien under hösten/vintern 1972. I februari gjorde de två spelningar på anrika Marquee Club. Muir uteblev utan förvarning från den andra och spelade aldrig med KC igen. Det kom senare fram att han hade stuckit till ett tibetanskt kloster i Skottland.
Jamie Muir kom, såg och försvann inom loppet av sju månader. Larks’ tongues in aspic blev hans enda skiva med King Crimson. Men hans okonventionella still anammades till en del av Bruford, för att fylla ut ljudet, när de åter hade blivit en kvartett.
I sin 40th anniversary-upplaga inkluderar Larks’ tongues in aspic flera olika mixningar, alternativa tagningar och omkring 45 minuter filmade för det tyska tv-programmet Beat Club. Dessutom finns det en begränsad upplaga av Larks’ som inkluderar 13 cd (bland dem flera officiella bootlegs) en dvd och en bluray.

Annonser