Skivrecension

Rock el casbah

Rachid Taha

Je suis africain

Skivbolag: Naïve Records/Naxos
Recenserad av: Hans Halling
Publicerad: 22 Nov 2019

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Man känner ju igen det direkt, den raspiga tonen i gitarrer, oud och trumkomp. Och den mycket raspiga rösten. Det är Rachid Taha med band. Soundet har följt med mig i ganska många år. Nu är han död, och det här är en postumt utgiven skiva inspelad en tid före hans bortgång.

Som journalisten Per Wirtén uttryckte det efter dödsbudet: ”Hans röst rev stora revor i det till synes idylliska.” Ja, så känns det. Rachid Taha var en bard med rötterna i Algeriet och med sitt liv allra mest i Frankrike. Det blev hans punkcover på The Clashs Rock the casbah som gav en större internationell publik och en mytisk ställning som the bad boy från Nordafrika, och han var i viss grad också tongivande i den arabiska våren.

Det här postuma albumet är mycket välkommet för oss fans. Han har sin gamle kompis Toma Feterman bredvid sig när han söker sig till musiklandet Mali för ny inspiration. De två spelade in ny musik under många nätter i studion, oklart om det egentligen var tänkt som en ny skiva. Men det är vad vi har nu. Rachid Taha skojar och rimmar gärna på arabiska, franska och engelska, ”dervish” med ”bakchich”. I musikbilden ligger de orientaliska slingorna helt underbart ihop med rockkompet. Nordafrikanskt med enkel fransk schlagerstil och rock, en ganska egen mix. I Aïta sjunger han ”jag lämnade och kommer inte tillbaka”. Inskränkt liv i Algeriet var inget han uppskattade. Det är tacksamt att få ta emot Je suis africain. Det är långt ifrån hans bästa album, ändå bättre än mycket annat här i världen.