Amanda Ginsburg

Dela den här recensionen:

Amanda Ginsburg har byggt ut sin egenutgivna sexspårs-ep från i fjol till ett elvaspårsalbum. Tydligen fortsatte hon att sjunga i mitt huvud efter att jag lyssnat på och skrivit om ep:n, för jag kan inte begripa varför jag inte klistrade dit ”Lira gillar” vid den recensionen. Så nu gör jag det!
Amanda Ginsburg sjunger vidare utifrån den omvandlade, svenskifierade jazztradition som uppstod när Hasse å Tage skrev texter till såväl amerikanska som svenska melodier och Monica Zetterlund framförde sångerna i deras revyer och filmer. Hon balanserar mellan svensk visa, folkton och jazz. Mästerspåret är fortfarande Havs­melodi. Här sammansmälter de olika delarna – gestaltade av Ginsburgs röst och Filip Ekestubbes piano – och att i den egna låten infoga Lars Färnlöfs filmmelodi till Att angöra en brygga förblir en smart idé. Och modig, för det gäller ju att kompositör och vokalist klarar jämförelsen med föregångaren. På bryggan tar Ekestubbe även fram dragspelet.
Fler favoritspår, från ep:n och nya: Vem är du? (lite mer jazzig), Flykten från vardagen (visa möter jazz, Amanda scat-sjunger lite och trombonisten Nisse Landgren gästar), Står vid mitt ord (så folkmusikalisk att man tror det är en visa ur Utanmyra-traditionen), En blå dag (svensk jazzballad), En kväll i september (lite snabbare visjazz) och Vargtimma (tyst och visstilla till Ludvig Erikssons kontra­bas och Joel Karlssons basklarinett). Apropå det bör också nämnas att Ludwig Gustavsson spelar trummor.
Amanda Ginsburg svarar själv för det mesta av materialet, både texter och melodier. Och just den här balansgången – svenskt och amerikanskt, långsamma folktoner och svängigare jazzrytmik – passar perfekt för hennes röst. Hon sjunger sig in i den svenska jazzsångersketraditionen samtidigt som hon är sig själv.