Vrï

Dela den här recensionen:

En stilla cowboysång vid lägerelden, är mitt första, fem sekunder långa intryck av Y gaseg felen, öppningsspåret på trion Vrïs andra album. Men de tre stämmorna som sjunger till en harmoniumdrone har absolut ingenting med vilda västern att göra (fast det kunde en video till sången göra något åt). När nästa spår tar vid blir Vrïs kammarmusikaliska version av folkmusik otvetydigt klar – paradoxalt stram, småfräck och full av charm.

Det följande spåret har åter en helt annan karaktär: en taktfast sång med intensivt fotstamp, som påminner om La Bottine Souriante eller Le Vent Du Nord, med lite inlägg av det bretonska bandet Tri Yann. Och ett annat spår visar släktskap med Väsen.

Patrick Rimes (sång, harmonium, viola, fiol, fötter), Jordan Price Williams (sång, cello, kontrabas, harmonium) och Aneirin Jones (sång, fiol) har tagit på sig att återuppväcka den traditionella fiolmusik som förbjöds av metodistkyrkan i Wales. En del av musiken överlevde som harpmusik, hos romanimusiker som inte brydde sig om förbudet.

Det är där Vrï hittar sin repertoar och översätter den tillbaka till fiolmusik. Men de ger den sin egna stil, med den lilla kammarorkestersättningen, folkmusikens energi och glädjen och njutningen från en pub-session. Musiken är aldrig statisk, utan rör sig fram och tillbaka mellan olika grader av folk- och klassisk musik. 

På tre sånger medverkar sångerskan Beth Celyn, vilket ger soundet ännu en varierad riktning. Y cap o las fawr framförs med en helt ny attack, och med Celyns sång hör man ekon av Hedningarna. Men det är Gwenno-sviten som är starkast. På tio minuter, med fyra satser uppdelade på två av skivans spår, tar Vrï oss igenom sakrala, klassiska och folkliga stilar, utan att det låter varken splittrat eller pretentiöst. I stället är det eftertänksamt, lekfullt och mycket medryckande.