Maja Heurling & Ola Sandström

Dela den här recensionen:

I april 1913 klev 24-åriga poeten in spe Signe Aurell på båten till Amerika. Hon tog sig till Duluth i Minnesotas svenskrika trakter, engagerade sig i nykterhetsrörelsen och gick med i IWW, International Workers of the World, kämpade för kvinnors rätt att organisera sig fackligt samtidigt som hon jobbade som sömmerska och tvätterska. Allt detta står att läsa i den rika booklet som medföljer Maja Heurlings och Ola Sandströms skiva med tonsatta dikter av Aurell. Dikter ur Aurells diktsamling Irrbloss som hon gav ut 1919. Året efter återvände Aurell till Sverige och levde här till sin död i april 1975.

Om hemlängtan skrev hon i Till mitt hem som öppnar Heurlings och Sandströms välskrivna och välspelade album. Aurells meter och Heurlings och Sandströms tonsättning ger en Dan Anderssonsk feel såsom Sofia Karlsson tolkade Andersson på Svarta ballader eller Visor från vinden. Dikten till Joseph Hillström är en annan favorit med Helene Norrman på delikat dobro, liksom Vildmarksdoft med Livet Nord på femsträngad violin eller Min dröm där mäktiga Lisa Långbacka får dragspelet att berätta en alldeles egen historia.

Heurling och Sandström har gjort en kulturgärning genom att lyfta fram denna glömda poet och emigrant som kämpade för människors rättigheter på två kontinenter och samtidigt skrev rader fyllda av längtan till landet hon lämnat: ”Jag drömmer om en enslig, mossig stig / som lyser vit och ljus i skymningsdiset / där mellan fur och gran den slingrar sig / i mjuka krökar genom lingonriset”.
Fråga den flykting som korsar ditt spår och du ska med all sannolikhet få höra liknande beskrivningar av längtan till de kända stigarna.