Hannah Sanders & Ben Savage

Dela den här recensionen:

Duon Hannah Sanders och Ben Savages tredje album skulle ha varit något helt annat än vad det slutligen blev. Allt var klart: färdiginspelade låtar, gästartister, rubbet. Så kom år 2020 och världen förändrades. Och Sanders och Savage kände att den färdiga produkten inte passade den nya tiden.

I stället valde man ett gammalt skolhus vid kusten. Med en öppen eld, några mikrofoner, sina instrument och beväpnade med några flaskor vin började de spela in. Inget var förberett. Det fanns inga uppgjorda arrangemang eller tankar på att slutresultaten ens skulle ges ut på skiva. Och kanske just därför känns Ink of the rosy morning så stark och gedigen.

I avskalat majestät får vi tio sånger framförda på två gitarrer, eller gitarr och dobro, och med två röster i skön, okonstlad harmoni. Inga sockersöta tolkningar och ingen pub-allsång. Snarast en återgång till 1960-talets folkrevival, med inslag av både amerikansk country och snärtig folk-blues.

Hannah Sanders lyckas frambringa Sandy Dennys ande på Earl Richard och introducerar Lovely Joan som en av de första feministiska sångerna. Duons egenkomponerade A-life a-lie är det enda icketraditionella spåret på skivan, men det passar så bra in bland de andra, att det är hart när omöjligt att gissa, om man inte har facit.

Men det är den sorgesamma balladen When first I came to Caledonia som är albumets största behållning. Det är inte lätt att göra en sådan kraftfull sång till sin egen, när det redan finns flera starka versioner med artister som Norma Waterson (Waterson:Carthy), Martin Simpson och Chris Wood/Andy Cutting (för att nämna några). Men det fixar Sanders & Savage.