Brandi Carlile

Dela den här recensionen:

Brandi Carlile besitter en förmåga som få andra att skriva självutlämnande sånger som griper tag allteftersom de utvecklar sig. Alltid personlig och uppriktig. Ena stunden anklagar hon sig själv, nästa någon annan. Hon delar frikostigt med sig av sina egna misstag och sitt tvivel på omvärlden, samtidigt som hon hittar styrka i de nära relationerna och familjen. På något sätt lyckas hon trots allt stå stadigt stolt och sjunga med en sällsam självsäkerhet. 

Ända sedan den självbetitlade debuten 2005 har hon borrat djupt och i korta textrader vågat blotta sig själv på ett sätt som gör att hon berör och övertygar med sina berättelser. Till sin hjälp har hon den där fantastiska rösten; som i ena andetaget lockar och lugnar med sitt oemotståndliga vibrato, för att i nästa skaka om med full kraft.

In these silent days är Carliles sjunde studioalbum och uppföljaren till enormt uppmärksammade och hyllade By the way, I forgive you. Även den här gången samarbetar hon med Dave Cobb och Shooter Jennings, och precis som vanligt står tvillingbröderna Phil och Tim Hanseroth för fin stämsång och stabilt bas- och gitarrspel. Det må vara Brandi Carliles namn som står på konvolutet, men de tre fungerar till stor del som ett band (de bor till och med tillsammans med sina respektive familjer på en farm utanför Seattle).

Även om Brandi Carlile i grunden alltid varit någon form av punkig countryrebell med rötterna inom folkrock, har hon rört sig över de musikaliska genregränserna där senaste albumet utgör det tydligaste exemplet. På In these silent days fortsätter hon sakta sin resa bort från den mest rootsorienterade musiken för hitta fram till en sammansmältning av sjuttiotalsrock, folk och country där Carliles husgudar Joni Mitchell och Elton John nöjt övervakar hela tillställningen.  

Jag kan komma på mig med att sakna en del av desperationen och den gränslösa energin som finns i en del av Carliles tidigare material, och kan tycka att In these silent days blir väl snyggt producerad ibland.

Ljudbilden är stor och fyllig – kanske anpassad för de stora arenorna som Brandi Carlile numera med rätta fyller. Och visst är det kul med stadionstänkaren Broken horses, men det är fortfarande i de mer folkiga numren som sångerskan från Seattle verkligen berör.

Som i finstämda This time tomorrow och stompigt gitarrdrivna Mama werewolf. Och även om jag lite gnälligt muttrar för mig själv att några av hennes tidigare album – som The firewatcher’s daughter och Bear creek – nog var lite roligare, har jag väldigt svårt för att värja mig mot Brandi Carliles låtsnickrarbriljans. Och den där rösten. Så intensiv att den slår an på djupet med en enda brusten ton.