Ritva Nero

Dela den här recensionen:

Den finska kvintetten Ritva Neros musik är instrumental, men låttitlar som Moshpit mazurka och Trepatska thrasher talar sitt tydliga språk, på två sätt. Danstyper från 1800-talet har utgjort inspiration för saxofonisten Sanna Salonen, som utifrån dem har komponerat bandets musik. De nämnda titlarna visar också att Ritva Nero spelar metal. På ett alldeles lysande sätt förenar de melodierna med blytung elbas och manglande trummor. En titel som Slayer of schottische är minst sagt övertydlig, för även i musiken finns flera oblyga blinkningar till, just det, thrash metal-giganterna Slayer.

Salonen har en förmåga att snickra fantastiskt starka melodier, och en hel del av dem fastnar i minnet redan efter första lyssningen. Sopransax, nyckelharpa, mungiga och säckpipa väver stämmor om varandra, och Emilia Lajunen riffar stundtals loss med stråken. Halvvägs in på skivan lugnas det hela ner när Petri Prauda (annars känd som mandolinist i Frigg) med sin finska säckpipa är solist i den vackra Rahapolska Helsingistä, en stillsam låt till stor del utan trummor.

Basisten Jani Snellman skapar en massiv botten, men den allra största elogen måste gå till Patrik Fält, vars trumspel ständigt varieras på oerhört smakfulla sätt. Ofta kryddas det med smattrande bastrummor eller hälsosamma doser blastbeats i rasande tempo. Även trumarrangemangen fastnar lätt i minnet, vilket verkligen visar hur välgjorda de är.

Immortal tradition är Ritva Neros debutskiva, men visar ett band som inte bara har skapat en unik stil utan också gör det makalöst bra. Jag fullkomligt älskar skivan och har lyssnat på den dagligen under de veckor jag haft den innan detta skrivs, och gång på gång brister jag ut i skratt och spontanta glädjerop av snygga detaljer i arrangemangen eller helt enkelt hur otroligt bra detta är. Den släpptes två veckor in på 2022, men när året ska summeras kommer detta tveklöst vara en av årets allra bästa skivor alla kategorier, om inte den allra bästa.