Skivrecension

I’m all ears
Ny manlig jazzsång Lira Gillar

Mads Mathias

I’m all ears

Skivbolag: Storyville
Format: CD/DL
Recenserad av: Bengt Eriksson
Publicerad: 18 feb 2022

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Det märktes inte, i början. Men melodierna växte och blev allt mer melodiösa för varje lyssning. Dansken Mads Mathias är ingen dålig jazzsångmakare. Jag tar det från början …

Att upptäcka och få höra en ny manlig jazzångare är som att hitta en nål i en höstack. Inte många yngre män som sjunger jazz, i jämförelse med alla nya jazzsångerskor. Ber om ursäkt, naturligtvis borde jag ha upptäckt Mads Mathias redan 2012 när han gav ut sitt debutalbum Free falling. 

Han spelade saxofon från unga år och började sjunga av en sorglig anledning. Högerhanden skadades i en bilolycka. Det skulle nog aldrig gå att spela igen, befarade han. Men handen läkte och på sitt nya, andra album I’m all ears både sjunger han och spelar tenorsax. Spelar som han sjunger och sjunger som han spelar: mer melodiskt än svängigt, lågmält och fint. Eller kanske anspråkslöst?

Och orytmiskt? Så tyckte jag. Att allt från musiken – med grundkomp av Peter Rosendal, wurlitzer/piano, Morten Ankarfeldt, bas, och James Maddren, trummor, samt fler blås och stråkar i några spår – till sångerna och sången lät tamt och anonymt. Men jag hörde fel. Grejen var att han/de inte tränger sig på utan spelar och sjunger tillbakadraget, nästan blygt.

Långsamt förenade sig allting, enskilda låtar började sticka ut, rytmer att uppstå ur melodierna. Flera bra sånger föddes: långsammare och snabbare, melodiösa och mer eller mindre rytmiska. Alla gjorda av Mads Mathias som framför dem som en jazzsångare, inte någon popsångare som sjunger jazz.   

Favoritspår: Labour of love (nära kombination av melodi och rytm), titelspåret (stilla med lätt gungande orgeltoner bakom sången), Forbidden word (också lättgungande) och Henpecked man (lite swingaktigt).

Annonser