Willie Nile

Dela den här recensionen:

I cd-häftet berättar Willie Nile stolt att nya albumet är inspelat på samma flygel som han klinkade på den natt 1980 då John Lennon sköts till döds. På den tiden stod instrumentet i en studio i legendariska The Record Plant i New York. Nile spelade just då in sin andra lp i en studio, medan Lennon höll till i grannstudion.
Nästan 35 år senare är Willie Nile en ärrad artist – på flera vis – med sina ”hetaste” år bakom sig, men med en längre karriär än Lennon någonsin fick uppleva.
Flygeln står numera passande nog i något som döpts till Hobo Studio, i Weehawken, New Jersey, men Nile är rörd över det kära återseendet. Nu när han äntligen får ur sig det han kallar för sitt ”pianoalbum”.
I texterna återkommer Willie Nile hela tiden till vissa teman. Den fina, inledande titellåten If I was a river har en tvilling som avslutar skivan: Let me be the river. Once in a lullaby, som lånar sin titel från en bärande fras ur Over the rainbow, följs sekventiellt av Lullaby loon, som avrundar a-sidan. Jo, jag är ganska säker på att Willie Nile fortfarande tänker som en ”albumartist”. Berättande singer/songwriter-rockare som han är i grunden. Inte längre lika ofta jämförd med Dylan och Springsteen som förr i tiden. och knappast i samma liga, men ändå. Upplägget piano och sång sätter ljuset på just de bristerna.
Det vilda levernet på de farliga gatorna är ett minne blott. I can’t do crazy anymore, som Willie Nile sjunger. Han gör mature i stället.
Albumet har fått titeln If I was a river. Svaret? I’d be the Nile?