Lucy Ward

Dela den här recensionen:

Lucy Ward har hunnit fram till sin tredje skiva och har ännu inte satt en fot fel i sin karriär. I dreamt I was a bird är onekligen det starkaste av hennes album, med starka sånger, gjutna i både folklig berättartradition och imponerande originalitet.
På samma sätt som många av de bästa folksångerna har dystra teman är I dreamt I was a bird en tämligen mörk samling sånger. Sju är Wards egna kompositioner och en är samkomponerad med skivans producent, multi-instrumentalisten Stu Hanna (Megston). Bara en, Lord Randall, är traditionell. Men den framförs i Wards egna, ödsligt omskakande arrangemang.
Den genomgripande stämningen är melankolisk och ibland lite kuslig. Öppningsspåret Summer that we made ackompanjeras av en kammaraktig stråksektion med långa, utdragna toner. Ode to Whittaker Brown har en återhållen jazzfeeling, med ståbas och vibrafonliknande ekoeffekter. Medan skivans bästa spår, Lion, framförs till de sorgset pampiga tonerna av brassbandet Brighouse & Rastrick Brass Band.
Ward har den perfekt rätta tonen i rösten för sångerna och Derbyshire-dialekt är värmande och ger texterna en jordnära och äkta känsla. Texterna är starka, poetiska, socialt medvetna och inte så lite gripande. Främst då Lion, ett beställningsverk för ett projekt om första världskriget. Sången bygger på en verklig händelse, då en blott 21 år gammal engelsk soldat avrättades för feghet, efter att han hade fått nog av dödandet. Både sång och framförande visar på stor mogenhet och empati och är för mig – utan tvekan – årets folksång.