Širom

Dela den här recensionen:

Debutalbumet, kallat I, med slovenska trion Širom börjar med långsamma stråktyngda toner, likt en orkester som värmer upp sig och sina instrument precis före konserten. Sedan följer en drygt femton minuter lång Passage av återvändande ljus (min fria översättning), vilken är som att möta en akustisk kusin till Joachim Nordwalls betydligt längre noise-drone-ambienta Ignition.
Nu är både mina öron uppvärmda, liksom alla de mer traditionella instrument (fiol, ukulele, banjo) och de av skräp hemmagjorda instrument som Samo Kutin (minns artikeln i Lira #5 2015), Ana Kravanja ock Iztok Koren trakterar. Ur mina högtalare rör sig toner likt en sakta kvällsbris sprungen över den amerikanska södern. Där, vid en lada vars ena dörr gnisslande svänger lite lätt i vinden, står några arbetare och jammar efter dagens slit.
I konvolutet står det Trilogija. Denna Široms nästan arton minuter långa Trilogi kastar mig rakt in i samma ljudlandskapsmässiga territorium som Rena Ramas halvtimmes långa tv-konsert från 1971 (finns på Youtube), vilken betecknats som en av de tidigaste exempeln på ”world music”.
En lätt havsbris följer, frambringad av balafoner, kallad Mehki koraki rjovenja. Debutalbumet avslutar sedan Širom i en kort framtidsvision med bombastiska trummor och snabba stråkar och strängar i kammarmusikanda, kallad I morgon, varje dag är en ny dag.
En äventyrlig musikalisk tågluffning jag inte skulle vilja vara utan.