Skivrecension

Moderna folkshamaner Lira Gillar

Kathryn Tickell & The Darkening

Hollowbone

Skivbolag: Resilient
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 27 Maj 2019

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Kathryn Tickell har alltid varit en ambassadör för Northumberlands musiktraditioner, historier och folklore. Hennes låtar bygger ofta på berättelser om hur folk levde, om immigranter, bönder och rövare. Dessa berättelser förmedlar hon sedan musikaliskt, med hjälp av sin betrodda northumbriska säckpipa. Den här gången handlar det om magi, shamanism och mysticism, med inspiration hämtad från det dramatiska, väderbitna landskapet längs Hadrianus mur för två hundra år sedan.

Hollowbone (ett antikt namn på ett kärl shamanerna använde för att kontakta andevärlden) tar Tickell och kvintetten The Darkening (northumbriska för skymning) pulsen på den magiska sidan av traditionen och åberopar de mörka, kraftfulla, shamaniska ljuden från det forntida Northumbria.

Attityden är modern. Nya melodier pulserar och gamla melodier har fått nytt liv, ingjutna med både trummor och programmerade rytmer, på ett sätt Tickell aldrig riktigt har gjort förr. Kanske kanaliserar hon gamla keltiska andar från norr om muren, men musiken är också kännbart närvarande – man uppfattar både dået och nuet.

Inledande O-u-t spells out för tankarna till ett Hedningarna på högvarv, med viskade besvärjelser och rappande. Det är ett fängslande spår som greppar tag direkt och det greppet sitter man fast i under resten av skivan.

Rytmiska excesser (Nemesis) varvas med mer romantiska spår, som för den skull inte saknar dramatik. Som Morpeth, en nytolkning av en av de brittiska öarnas äldsta nedtecknade säckpipemelodier; Old stones/Holy island jig, tillägnad ön Lindisfarne, inleds med allvar och vördnad innan en intensiv, innerlig jig växer fram. Som kontrast framstår Cockle bridge som något av en funkig blues och Aboot the bush blir till hårdrock.

Tickells spel och teknik är lika starkt och imponerande som alltid. Men också hennes medmusikanter imponerar, då främst Amy Thatcher (dragspel, synt, sång) och Kate Young (sång, fiol). För Hollowbone är i mycket kvinnornas album, där männen – Cormac Byrne (bodhran), Kieran Szifris (oktavmandolin) och Joe Truswell (trummor) – huvudsakligen uppfyller sina roller som uppbackare.

Det visar det avslutande, utomjordiska spåret Holywell pool, som spelades in av Kathryn, Amy och Kate, ensamma, utan grabbarna. Drones, stämsång, fiolpizzicato. Med naturljud i bakgrunden och naturföremål till rytminstrument. Där finns det äkta magi!