! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

People’s music

Stick In The Wheel

Hold fast

Skivbolag: From Here Records
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 20 nov 2020

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

 

Londonbandet Stick In The Wheel har sedan albumet Follow you true (2018) decimerats från kvintett till duo – Ian Carter (gitarr, bas, syntar, slagverk, produktion) och Nicola Kearey (sång) – men deras sociala engagemang (de sätter den lilla människan i centrum), ilska, glöd och musikaliska experimentlusta är oförändrad.

De blandar traditionell folklore med psykedelia, electronica och paradoxala ballader där allt i grunden är protestsånger, ”folkets musik”. Materialet hämtas från historiska och traditionella källor som sedan garneras med ett tjockt lager londonsk arbetarklassbakgrund.

I en tid då nationalism frodas förmedlar de en alternativ syn på det engelska kulturella arvet. ”Arbetarklassen har förtryckts i hundratals år. Det är en regel som gäller för dem, en annan för oss. Ingenting förändras,” säger Carter.

Öppningsspårets hedniskt rituella ökenblues, A tree must stand in the earth, följs av en folkrocksång om 1600-talets kriminella undre värld, Budg & snudg, där John Kirkpatricks melodeon inte är enda orsaken till att tankarna förs till Steeleye Span. Villon song är mer av en rap, där Kearey reciterar 1800-tals-gatuslang om underklassens dagliga liv till trummor och drones; det är svårt att förstå, men det låter inte positivt.

Fake aways budskap, att lurendrejeri inte har förändrats nämnvärt på två hundra år eller så, framförs till en energisk men enkel vals. Den är en helt annan tretaktare än de syntloop-kompade Possible reasons for eventual admission to the asylum (en lista på skäl varför man kunde bli skickad till hospitalet) och julpsalmen Drive the Christmas away, som får ett spöklikt skimmer av Keareys änglalika, dialektfria framförande.

Avslutande mörka Forward, med syntar och elektroniskt förvrängd sång, utgår från en klagovisa på jiddisch, som förespråkar en hoppfull revolt, för en bättre framtid.

Ian Carter spelar alla instrument, med undantag av trummor. Nicola Kearey agerar ut sina sånger med cockney-dialekt och en röst som ena ögonblicket är som naglar på en griffeltavla, nästa ögonblick varm och ömsint. Kombinationen är en personlig och modern och onekligen annorlunda tolkning av folkmusik. 

Annonser

Banner-38-39-Trio-Erici-Lira-180x360 kopia