Skivrecension

Nordisk (och mordisk) folkmusik Lira Gillar

Triakel

Händelser i nord

Skivbolag: Massproduktion
Recenserad av: Thomas Jonsson
Publicerad: 24 Maj 2019

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

För mig personligen är det få musiker som introducerat mig för mörker lika starkt som Emma Härdelin. Efter att ha knockats av Garmarnas skoningslöshet var det en självklarhet att följa Härdelin när hon även tog plats bakom mikrofonen i folkmusiktrion Triakel mot slutet av 1990-talet. Den självbetitlade debuten kommer alltid att ha klassikerställning i min bok. Det är utsirat, lekfullt, vackert och genomborrat av det där närmast makabra mörkret. Trion tog mycket riktigt sitt namn efter ett dialektalt ord för lakrits, just för färgens skull. 

När de nu följer upp 2014 års album med Thyra Karlsson-tolkningar väljer de att djupdyka i arkiven efter nedtecknade visor om norrländska mordfall och diverse annan ond bråd död. Tillsammans med Hoven Droven-medlemmarna Kjell-Erik Eriksson på fiol och Janne Strömstedt på tramporgel målar Emma Härdelin med fiol och sång upp en perfekt fond för ändamålet. Visan Häggsjön är särskilt drabbande om två tonårsflickor som driver ut på sjön i en gisten eka 1883 och drunknar gråtandes precis utom räckhåll. Eriksson och Strömstedt framför här långsamt svävande sorgemusik, medan Emma Härdelin mässar ”de hade ej från varandra flutit, de funnos döda arm i arm”. Det är sorgligt, men samtidigt fascinerande och lite lustfyllt. Och det svänger rejält i det lilla ibland. 

Den efterföljande Den gruvlige kniven i Delsbo må behandla ingående detaljer om massmördaren Per Mathias Johansson Knif, men det man minns är framför allt tramporgelns ljuvliga drag i basregistret. Cd-utgåvan av Händelser i nord innehåller ett matigt text- och informationshäfte, om man gillar musiken borde det vara ett måste att införskaffa. Om inte annat för att bekräfta att ordet dejta verkligen förekommer i avslutande Hammerdalsvisan. 

Det enda trion får finna sig i att kämpa mot är de egna uppställda ramarna, som är desamma sedan starten. De låter ungefär som de alltid gjort, överraskningarna ligger i de små detaljerna. Mikrofonen hänger som en fluga på väggen när de tre musikanterna anspråkslöst sätter sig ner och spelar en stund tillsammans. Och herregud vad vackert det blir.