Rip Rig + Panic

Dela den här recensionen:

Rip Rig + Panic var ett sanslöst och respektlöst brittiskt band från post-punk-eran. Deras influenser kom till stor del från jazz och funk, och de hade en stor förkärlek för organiserat kaos, vilket tydligast framkommer i pianisten Mark Springers friformjazz-utflykter. Inte för inte att gruppens namn kommer från en lp av saxofonisten Roland Kirk. Det var ofta den fortfarande tonåriga Neneh Cherrys soul-fulla sång som hindrade R R + P från att helt försvinna ut i det  blå. Föreliggande tre ommastrade återutgivningar ska vara allt Rip Rig + Panic har givit ut på skiva (inklusive singlarna) och visar bandets hela utveckling, från 1981 till 1983.
God är en veritabel ljudattack. Den är friformjazz i åttiotalsförpackning, med en stor portion humor – som också kommer fram i gruppens titlar (bland dem: Wilhelm show me the diagram och Those eskimo women speak frankly). Afrikanska rytmer och körer avlöses av rytmiska experiment med framskrikna texter. De har det gemensamt att det (oftast) svänger något infernaliskt. Medan pianosolot The blue blue third utgör ett vackert, tillbakalutat undantag.
I am cold har fler strukturerade stunder, bland dem de härligt funkiga sångerna You’re my kind of climate och Storm the reality asylum, och det reflektiva pianostycket Misa Luba lone wolf.
Neneh Cherrys styvfar, jazztrumpetaren Don Cherry, medverkar på flera av skivans spår. Det är tydligt att han kände sig hemma i bandets musikaliska värld. De hade inte bara jazzen gemensam, utan även intresset för att blanda musik från Afrika och andra kulturer i sina låtar. Samarbetet har resulterade i flera av I am colds bästa spår. Men inte ens Don Cherry närvaro kunde hålla galenskaperna borta.
Attitude kan kallas deras mogna album. Det kombinerar de bästa elementen från God och I am cold: det strukturerade och det improviserade, det opolerade och det starkt melodiska. Det svänginga och det – dansanta! Skivan börjar med fröjdiga Keep the sharks from your heart blasts it open och på den vägen är det. Än en gång utan att ge avkall på vare sig friformjazz eller sina etablerad inslag av närmast vanvördig humor.