Kris Delmhorst

Kris Delmhorst fortsätter på den drömska och meditativa vägen hon slog in på med The wild (2017) och Long day in the milky way (2020). Men där föregångarna – inte minst The wild – kändes aningen bleka hittar Delmhorst mer rätt den här gången med sina avskalade arrangemang och småviskande röst. Lager av loja elgitarrer med tremolo, mjukt Rhodes och sirligt lap steel ger sångerna dess suggestiva karaktär. Lågmält undersöker hon välbekanta teman som sorg, ensamhet, förlust och livets förgänglighet. Det är sånger som förtjänar – och behöver – upprepade lyssningar för att lagren av små nyanser ska upptäckas och uppskattas. Som hypnotiskt twangiga Wolves som handlar om föräldrars dödlighet och den oundvikliga föräldralösheten vi alla står inför: ”I see wolves circling the fire, circling the fire with their yellow eyes, little bit closer every night. […] When I was a child you were the tallest one […] a little bit smaller now the closer they come.”

Det är poetiskt och långt ifrån självklart, men berättelser som belönar den aktive lyssnaren genom att glänta på dörren till rum bebodda av fascinerande karaktärer som ser tillbaka på sina liv. Och trots ett och annat hemsökande spöke är Ghosts in the garden såväl varm som inbjudande.