Gryphon

Dela den här recensionen:

Progressiva barockband finns det inte många av. Under nästan fyrtio år fanns inte ens den ledande representanten inom den genren. När Gryphon, som hade sin (första) storhetstid på 1970-talet, startade på nytt för några år sedan och var redo att spela in en ny skiva (Reinvention, 2018) hade en av de fyra originalmedlemmarna ersatts av inte mindre än två musiker (plus en ny basist).

När detta revitaliserade Gryphon nu släpper sitt andra album har två av dessa nya medlemmar i sin tur blivit ersatta. Med trots sin nya sättning – Graeme Taylor (gitarr), Brian Gulland (fagott, krumhorn, blockflöjt), Dave Oberlé (trummor, sång), med Andy Findon (sax, flöjt, klarinett, krumhorn) och nu även Clare Taylor (fiol, klaviaturer, sång) och Rob Levy (bas) – har Gryphon inte förändrats nämnvärt.

De lever helt i sin egen musikaliska värld, vilket bevisas redan under första spårets inledande femton sekunder, som inkorporerar cirkusmusik, soul och funk (på fagott!). Och innan låten är slut har bandet gått igenom ytterligare några stilar.

På Get out of my father’s car blåser Gryphon liv i gamla kompositioner (A bit of music by me, Christina’s song, -Suite for ’68) och återupplever gamla händelser (titelspåret är inspirerat av en incident i gruppens turnébil på 1970-talet). 

Men de bjuder även på helt nya sånger. De förväntade krumhornen finns på plats och med inslag av både kammarorkester och 1920-tals-kaféband i soundet, befäster Gryphon sin plats som ett av de mest unika, för att inte säga mest underhållande banden man kan lyssna på, för närvarande.