Joy Williams

Dela den här recensionen:

Joy Williams har hittat hem. Den ena halvan av hyllade och uppmärksammade The Civil Wars gav sig ut på en mindre lyckad poputflykt efter duons officiella uppbrott 2014. Hon tog med sig familjen, lämnade Nashville för Los Angeles och släppte 2015 albumet Venus, som väl får ses som ett försök att distansera sig från de röriga åren tillsammans med John Paul White, men vars välproducerade popbeats minst sagt överraskade de fans som upptäckt henne via The Civil Wars innerliga americana.

Nu har Joy Williams flyttat tillbaka till Nashville, hon har hittat en strålande producent i Kenneth Pattengale från The Milk Carton Kids och hon har spelat in en samling låtar som känns som den naturliga uppföljaren till The Civils Wars två album.

Hon inleder med småbluesiga Canary som drivs framåt av en energisk akustisk gitarr och ett taktfast stampande. En kärleksfull fiol får sällskap av en sparsmakad pedal steel och Joy Williams sjunger återhållsamt, precis som vi är vana att höra henne från tiden då hon och White var de stora affischnamnen för folkig americana. Albumet går sedan över i den fullkomligt magnifikt melankoliska Front porch, om ånger och längtan, där gitarr och fiol skapar värme och de nära stämmorna i refrängen ger ståpäls.

Och så fortsätter det i samma stil i låt efter låt. Joy Williams sjunger avslappnat med värme och vemodig klang. Kenneth Pattengale ser till att skapa en i huvudsak akustisk produktion där varje instrument framträder tydligt utan att dränka helheten. Musikerna färgar de vackra melodierna med lyhörda nyanser.

Front porch är kort och gott ett imponerande album, en musikalisk fullpoängare där samtliga tolv låtar skapar en svårslagen helhet. Den här skivan borde finnas med på många listor när musikåret ska summeras i december.