Pumpegris

Det märks knappast att Pumpegris är skivdebutanter. Kvintetten har med inslag från ett myller av genrer skapat ett högst eget sound, där norsk folkmusik är en av många komponenter. Sångerskan Vera Sonne kan gå direkt från att tralla till att utbrista ”Føkk det!”, varpå versen följs av en traditionell gangarmelodi på distad fiol. Bandet har lagt in tradmelodier i de flesta av skivans spår, ibland som mellanparti och andra gånger bygger hela låten på den melodin. Det blir minst sagt egenartat när en telemarksspringar förses med tunga trumrytmer och en text om livskriser hos en drygt tjugoåring. 

Bland de otaliga detaljerna är de oerhört snygga instrumentsounden (elgitarren och fioldisten i synnerhet) och rytmiken bland de allra läckraste. Norsk tradmusik rymmer en hel del komplexa rytmer och Pumpegris förvandlar dem till stentuff rock, som elvatakten i Dridten i mitten där inte minst trummisen Jon Espelid briljerar eller när Si det som det er börjar ytterst stillsamt innan den förvandlas till en riktigt röjig traditionell springarmelodi. I Livet kan jokke suge väver bandet närmast afrobeat-aktiga polyrytmer av trummor och korthuggna fraser på bas och gitarr, som utmynnar i ett kaotiskt distutbrott innan svänget återkommer, och ett par andra låtar bygger på malande rytmer i sex åttondelstakt där både fiol och Astrid Garmos ljuvligt psykedeliskt fuzziga elgitarr är framträdande. 

Pumpegris har inte bara gjort en av årets hittills starkaste debutplattor, utan de är också ett av de mest originella band jag hört på länge och visar inte bara ett utan många nya sätt att ta sig an traditionella låtar. Rekommenderas starkt för lyssnare som inte har något emot vilda kast!