Georgia Ruth

Dela den här recensionen:

Harpspelande sångerskan Georgia Ruth, från Caernarfon i Wales, belönades med The Welsh Music Prize 2013 för sin debut, Week of pines. Brittiska tidningen The Guardian utnämnde henne till ”one of the British folk discoveries of the year” och hon nominerades i inte mindre än två kategorier i det följande årets BBC Radio 2 Folk Awards.
Till uppföljaren Fossil scale har Georgia Ruth sökt ett mer expansivt sound. Folkmusikinfluenserna är mindre markanta och hon har inkorporerat inslag av modern teknologi och österländsk mystik på flera spår. Dessutom har hon gjort pianot till sitt huvudinstrument, och har givit harpan en andrahandsroll, i jakten på en mer ”ambient” stämning.
Georgia Ruths sånger är fullfjädrade kompositioner, rika både på ljuv smärta och glädje, med originella vändningar och bildspråk som bland annat inkluderar Jacques Cousteau, hennes 93-åriga mormor som utövar tai chi och drömmar om att tappa tänderna.
Hon sjunger med en klar, ljus och förförande stämma som för tankarna till Kate Bush, Sandy Denny och Cocteau Twins Elizabeth Fraser. Även i musiken kan man hitta influenser av Bush och Cocteau Twins, och i hypnotiska Supermoon finns det en stor dos Dead Can Dance.
Arrangemangen är spännande. Man hittar nya saker hela tiden – om det inte är harpan, så är det syntar, harmonium, blockflöjter eller det indiska instrumentet sarangi, som bidrar med exotiskt guldskimmer på en handfull spår.
Men vackrast är skivans enda folkliga inslag, Sylvia, av ”Wales Bob Dylan”, Meic Stevens, framförd på walesiska, till fingerplockad akustisk och elektrisk gitarr och diskreta elektroniska effekter. Ett annorlunda spår på en annorlunda skiva.