Daniel Ögren

Dela den här recensionen:

Det inleds med låten Annalena, som påminner om en uppdaterad exotica-tackling av Kaffe utan grädde, Mjölkcentralens gamla stenkaka. Jag gillar. Skarpt! Det fortsätter starkt med Hjälmarsfjorden, där elgitarren låter som något Dungen-kungen Reine Fiske skulle kunnat drömma ihop. Svensk folkton mitt bland knarrande syntljud och Christopher Cantillo-trumbeats.

Låten Idag stícker ut på plattan, då den är skriven av Anna Ahnlund som också sjunger denna stämningsfulla, poetiska sång som placerar sig någonstans mellan Kjell Höglund, Barbro Hörberg och Anna Järvinen. Anna Ahnlund har släppt två lp i eget namn på Havtorn Records som bör kollas upp. Kristinehamn by night (for Christopher) doftar en del etiopisk jazz à la en muterad Mulatu Astatke, syresatt med en The Knife-besläktad synt-akvarie-luftpump.

Så där fortsätter det även på lp:ns andra sida. Picasso skulle kunna vara en parallell Björn Olsson som hittat inspiration i gamla loppisvinylskivor där stålsträngad akustisk gitarr undviker panflöjterna i något slags Simon & Garfunkel-pastisch.

Huvudpersonen Daniel Ögren blir på ett finurligt vis aldrig någon påtaglig huvudperson då musiken på den här (i huvudsak) instrumentala skivan ter sig väldigt organiskt sammanflätad och inga instrument verkligen tar överhanden i ljudbilden. Ögren spelar gitarrer, gitarrsynt, bas, piano, synt, slagverk och clavinet, men han är inte ensam i studion. Vi är inte ensamma framför vinylspelaren eller strömningstjänsten heller. Fastingen -92 är ett mycket välkommet och värmande sällskap; lite som att tinas upp efter en instrumental istid.