Lankum

Dela den här recensionen:

Dublingruppen Lankums fjärde album följer i stort samma mönster som The livelong day från 2019, med traditionella rötter, punkattityd och drones, men med en utökad grad av experimentlusta; den kommer tydligast fram i de tre korta ”fugorna”, bearbetade och kapade av producenten John ”Spud” Murphy ur en lång improvisation som involverade tape-loops, harmonium, hackbräde, trummor samt gitarr och banjo spelade med stråke.

Några av spåren är framförda mer akustiskt, med ett mindre inslag av effekter. De fungerar som livbojor i ett oroligt musikaliskt hav med mörka underströmmar, som den lömska reelen Master Crowley’s och The New York trader, som båda börjar någorlunda lugnt, innan orosmolnen hopas.

Kontrasterna mellan ljus och mörker är markant på False Lankum, vilket var gruppens mening, redan på planeringsstadiet. Det ljusa skulle kännas närmast spirituellt, medan det mörka skulle vara nästintill skräckframkallande. Man behöver bara jämföra öppningsspåret Go dig my grave med den enkla balladen Lord Abore and Mary Flynn, eller lyssna på kampen mellan ljus och mörker i avslutande The turn, för att konstatera att de har lyckats med föresatserna.

En stor del av stämningen är sångerskan Radie Peats förtjänst. Hennes sträva röst kan skära genom märg och ben, låta som en trollpacka, men också förmedla empati och värmande harmonier.

False Lankum är trollbindande, omskakande och vacker. Men kanske inte för de lättskrämda.