Spiers & Boden

Dela den här recensionen:

Mellan 2001 och 2004 arbetade sig John Spiers (melodeon, concertina, sång) och Jon Boden (sång, fiol) till beteckningen ”den finaste instrumentalduon på den traditionella musikscenen”, i brittiska dagstidningen The Guardian. Sen blev de fast i en bilkö, vilket ledde till bildandet av bandet Bellowhead (men det är en annan historia), så duon blev lagd på hyllan. 

Sedan Bellowhead tog farväl för fem år sedan har både Spiers och Boden koncentrerat sig på soloprojekt, men för en tid sedan ansåg de att tiden var mogen för att damma av duoformatet. Titeln Fallow ground (ungefär ”Mark i träda”) känns välfunnen, eftersom den anspelar både på tiden duon har varit overksam, och på den effekt corona-pandemin har haft på levande musik.

På det hela taget känner man igen Spiers & Boden, till och med ljudbilden är densamma som på tidigare skivor (Spiers till vänster och Boden till höger, med sången i mitten). Men de framför musiken med en tydlig, inte oväntad säkerhet och elegans. De har onekligen bibehållit något av Bellowheads energi, om än i nedskalad duoform.

Åren som Bellowheads estradör har givit Bodens röst en styrka och säkerhet som är flera nivåer högre än på duons tidigaste inspelningar. Musikaliskt är de båda oklanderligt skickliga och förförande i sin passion som både tolkare och kompositörer.

De två Peter Bellamy-sångerna är drivna och lekfulla, balladerna vackert vemodiga. Låtarna flyter fram, rustika, stolta, medryckande och intagande. Spiers har tagit på sig att fullborda en oavslutad komposition av morris-musikern William Henry Giles, Funney eye, med eftertryck och känsla; hans egen The Fog borde bli en modern klassiker. De avslutande Bailey Hill / Wittenham Clumps (den första av Jon, den andra av John) är snärtigt livliga ysterheter. 

Fallow ground är en knapp timme av upplyftande musik, positiv och stärkande musik – den kur man behöver i covid-tider. Det är en skiva helt renons på folktraditionens död- och mordteman. Och kärleksparet i titelspåret drar båda det längsta strået – inga brustna hjärtan eller skryt om erövringsbedrifter. I stället är alla nöjda; han går på promenad och hon har sovmorgon.