Helena Eriksson

Dela den här recensionen:

Jazzsång i repris – fast nu på svenska. Helena Eriksson har översatt de engelska låtar som Lena Ericson gjorde till henne på albumet Eriksson sings Ericson (2003). Nya albumet Fågelfri innehåller samma låtar i samma inspelningar men med ny sång och alltså nya texter på svenska.

Jag recenserade även förra gången. Några intryck, då som nu: elgitarristen Kjell Segebrant drar iväg åt pop, Janne Petersson spelar pianojazz men pumpar också soul på Hammond, Björn Lundquist är en stadgefull basist, Kjell Gustavssons trummor skapar jazzsväng, Bill Öhrström lägger till latin på congas och David Wilczewski kan både vara lyrisk och löda på saxofon.

Det låter bra, fortfarande. Till och med bättre. Ingen skulle kunna höra och tro att det handlar om översättningar. Helena Eriksson har fyllt tonerna med svenska vardagstexter som ligger nära de engelska originalens ord, teman och innehåll. Hon debuterade redan i slutet av 1990-talet och är cirka tjugo år senare proffsigare än de flesta eller kanske alla (?) efterföljare i den nygamla genren svensk jazzsångpoesi.

Oavsett toner och tempo – som stilla vaggvisa i Vilostund, lättsamba i titelspåret Fågelfri, funkigt i Nu vet jag och svensk jazzviseballad i Förbi – sjunger hon så otroligt tajt, exakt och bäst. Ja, medan jag lyssnar kan jag inte tycka annat än att Helena Eriksson är bäst i genren. Jag gillade albumet då det kom på engelska och dubbelgillar när det nu återkommit på svenska.