Twelfth Day

Dela den här recensionen:

Man läser “fiol, harpa och sång” och man tänker ”folkmusik”. Och visst är det så. Till en stor del. Men de klassiskt utbildade skottarna Catriona Price (fiol) och Esther Swift (harpa), som spelat tillsammans som Twelfth Day i över tio år, har större ambitioner än så. De beskriver sig själva som en “two person quartet” och jobbar på att få ut det mesta möjliga av kvartettens beståndsdelar – instrumenten och rösterna.

Twelfth Day jobbar emot konventionerna – de har samma tänkande kring rytmer, pauser och taktförändringar som artister inom progressiv rock. De experimenterar och utmanar varandra för att hitta nya ljud, stämningar och harmonier. Vad de åstadkommer är något långt utöver vad man vanligtvis förväntar sig av två unga artister med stränginstrument och ljusa röster.

Face to face är deras tredje album. En ohelig blandning av folk, pop, jazz, klassisk musik och fritt tänkande. Innehållsmässigt består den till stor del av sorgesånger: om miljön och klimatförändring – på Keep me är det jorden själv som vädjar om att vi ska ta ansvar för vår planet; om fejkade nyheter (What’s real) och jämlikhet mellan könen (Superwoman).

Price och Swift använder sina instrument till att bygga upp ljudvävar. Sällan som soloinstrument; instrumentala Oma’s är ett undantag där fiolen har en mer överordnad karaktär, utan att dock förlora sin plats i den gemensamma strukturen. Också rösterna byggs upp – lager på lager – till uppbackande körer eller stämningsskapande effekter. Med både spännande och annorlunda resultat.

Det mest normala på Face to face är Andrew Robbs ståbas och John Lowries trummor.