Steeleye Span

Dela den här recensionen:

Steeleye Span är ett av många band som jubilerar i år. Som namnet på deras nya studioalbum förklarar, etablerades gruppen 1969. Medlemsbytena har varit många, men musikaliskt har man hållit sin stil och sitt sound. Mycket beroende på sångerskan Maddy Prior, den enda kvarvarande originalmedlemmen.
Jag säger ”hållit sin still”, men det är en sanning med viss modifikation. För på sina två senaste album – Wintersmith (2014) och Dogdy bastards (2016) – tuffade de till sig på ett oväntat sätt. Den tuffheten finns kvar på Est’d 1969. Och den blandas med vad man kanske kan kalla för en ungdomlig nyfikenhet.

För här på sitt 24:e album håller Steeleye Span gränserna flytande mellan deras typiska folkrock (Harvest, med härlig sexstämmig sång i omkvädena), progressiv rock (Mackerel of the sea, Domestic), och till och med hårdrock (Old matron). Spåren är långa, fem av nio är över sex minuter, och flera har både tempo- och taktbyten. Och Cruel ship’s carpenter bjuder på en tjusig fiol- och elgitarrduell.

Som kontrast finns The boy and the mantle, med sina klassiskt inspirerade tongångar, The January mans cowboyblues och den romantiska Roadways. Men avslutningen är mer eftertänksam, på den jämförelsevis korta a cappella-sången Reclaimed, skriven av Rosie Kemp, dotter till Maddy Prior och gruppens förra basist, Rick Kemp. Sången är en varning till mänskligheten att naturen kommer att återkräva världen från oss. Ett allvarligt ämne, återigen framfört med ljuvlig sexstämmighet.