Dela den här recensionen:
Jag fastnar på Evertsberg gamla brudmarsch. Mats Edén, tror jag, på fiol, Ånon Egeland på mungiga, tror jag, och Mikael Marin på nedstämd vad han nu spelar, kanske en althybrid som brummar. Vad det nu är som de spelar på så är det himla bra. Det är otrendigt, kanske de har tarmsträngar, låter så. Det är triospel. Marin råder, förmodligen, över den lägst klingande stämman. Han har tagit sin melodi och likt målaren Piet Mondrian klätt av den, reducerat tonerna till bara de viktigaste. Då framträder det musikaliska skelettet tydligare. Edén och Egeland fladdrar omkring som vårystra svalor med melodistämman. Det är lite råare, lite grövre, lite bättre.
