! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Acid folk-guldkorn

Diverse artister

Dust on the nettles: A journey through the British underground folk scene 1967-1972

Skivbolag: Grapefruit
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 7 nov 2015

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Den brittiska undergroundrörelsen slog ut i full blom i slutet av 1960-talet, som en antirörelse mot den växande kommersiella kulturen. Folkmusiken fick en stark skjuts framåt, bland annat genom att man inkorporerade andra genrer, som psykedelia och orientalisk musik, vilket skapade tillnamnet acid folk.
Dust on the nettles är en skattkista till brädden full med lysande exempel på denna nya, öppna, fritänkande, inspirerade och relativt kortlivade genre; flera av artisterna sålde inte många skivor då det begav sig. Men många har fått en ny chans under de senaste femton åren, då de har återupptäckts.
De nya tolkningarna av vad folkmusik kan vara växte ofta fram på universitet och konstskolor, medan andra band började på och främst höll sig till folkklubbarna.
Skillnader i instrumentering var inte alltid stor. Den akustiska gitarren är mest frekvent, men variationer förekommer, från flöjter och mandoliner till pianon samt bongotrummor eller tablas.
Synanthesia bidrar med en Donovan-vibe. Både flumbandet Moonkyte och det kristna bandet Parchment använder sitar, på Way out hermit respektive Love is come again, medan Bob & Carole Pegg koncentrerar sig på en mer hedniskt ljudande kombination av drone, handklapp och träflöjt på Glass of water. Medan Hunt Lund & Cunningham bara är ett av de band som förespråkar folkrock, om än tillbakahållet.
Med 63 spår, uppdelade på tre cd-skivor, ger boxen Dust on the nettles varierade exempel på inte bara mer kommersiellt lyckade band och artister (Pentangle, Fairport Convention, Incredible String Band, Steeleye Span), utan även one-hit-wonders som bara släppte en lp eller singel och även inspelningar som aldrig släpptes (som Gerald Moores ljuvigt Byrds-inspirerade To be a pilgrim) och tidigare okända demoinspelningar.
Den är en underhållande musikalisk guldgruva – med något enstaka magplask – som dels fungerar som rent historiskt tidskokument, dels ger en fingervisning på hur folkmusiken förändrades och en ny genre skapades.

Annonser