Trembling Bells

Dela den här recensionen:

En resa till kustområdet Dungeness i Kent, sydost om London, där naturen var ofruktbar och platt, ogillades starkt av medlemmarna i Trembling Bells. Med undantag av låtskrivaren och trummisen Alex Neilson, som var fascinerad. ”Det såg ut som om det inte fanns nåt landskap längre. Bara ett tomrum. När vi kom fram till Dungeness kändes det som världens ände.”
Resan inspirerade Neilson till att skriva en rad mörka sånger till vad som nästan verkar som ett temaalbum, med titlar som Big nothing, Death knocked at my door, Devil in Dungeness och This is how the world will end – titlar vars like inte är främmande i folkmusikens annaler. Dessutom finns här Knockin’ on the coffin, inspirerad av Bergmans Det sjunde inseglet och Christ’s entry into Govan, inspirerad av en tavla av den flamländske konstnären James Ensor.
Trembling bells har fortfarande tydliga psykedeliska förtecken, med drag av Kebnekaise och Fläsket Brinner, men också av amerikanska västkustband som Jefferson Airplane, delvis genom sångerskan och organisten Lavinia Blackwalls starka närvaro och personlighet, med gedigen assistans av gitarristerna Mike Hastings och Alasdair G Mitchell och basisten Simon Shaw.
Neilsons melodier har förändrats från de senaste skivorna. De är mindre folkrock à la Fairport Convention, mer progressiv folkrock. Inte precis med udda taktarter, men något mer obstinata än tidigare. Mer blottade tänder och förvrängda gitarrer. Till och med lite Siouxsie & The Banshees. Även det till stor del Blackwalls förtjänst.