Johanna Linnea Jakobsson

Johanna Linnea Jakobssons andra album, Don’t overthink it, innehåller genomgående egna låtar. Eller om ordet och genren är popjazzlyrik? 

Låtarna har arrangerats som pop. Men musikerna spelar jazz. Korta eller kortare låtar, liksom inramade, med tydlig början och tydligt slut. Varje låt har sin karaktär, bestämd av ett instrumentalt intro. Det kan vara Jesse Emmoths piano eller Olof Wullts elgitarr. 

Johanna Linnea Jakobsson, född i Köpenhamn och bosatt i Malmö, har engelska som sångspråk. Sina låtar placerar hon i samma ”musikaliska landskap” som Norah Jones, Ella Fitzgerald, Jeff Buckley och Beatles. Men det blir fel och missvisande. Johanna Linneas popjazzlyrik är mer personlig än så. 

Det räckte att höra inledande On grow (blott 1:29) för att konstatera det. Till flödande piano framför Johanna Linnea vad hon har att säga om att växa och leva. När det är sjunget och sagt tar låten slut. Too slow sjunger hon till klirrande, jazzig elgitarr, vars klara ton passar exakt till – ja, ihop med – hennes spröda, melodiska sång. Också en sångdikt där hon samtalar med sig själv. Hur fort ska man leva? Hur långsamt?

Avslutande We’re better off handlar om att gå skilda vägar. Johanna Linnea tror att ”We’re better off … alone”. Men hon vet inte. Återigen denna kontrast i musiken: en popmelodi med komp av Simon Peterssons jazzkontrabas.   

Musikerna, den hittills onämnde musikern heter John Fernold, trummor och akustisk gitarr, spelar alltså jazz. Oftast mjukt jazzigt, ibland lite bossaaktigt. Trots de korta spåren finns utrymme för mindre solon och även några prov på scatsång. Men främst handlar albumet med den ironiska titeln Don’t overthink it om Johanna Linnea Jakobssons popjazzlyrik. 

Att lyssna är att höra en diktsamling. Låttexterna är orimmade dikter. De kan eller skulle också kunna läsas som dikt. Det kunde recensenten, eftersom texterna fanns i presspaketet men de följer tyvärr inte ens med den fysiska cd:n. Johanna Linnea spelar dessutom saxofon. Fast blott ibland, kanske tar hon fram saxen för sällan?