Mercedes Peón

Dela den här recensionen:

Samtidigt som sångerskan och multiinstrumentalisten Mercedes Peón upprätthåller den galiciska traditionens rötter, med forskning, fältinspelningar och intervjuer, utvecklar hon ständigt sin tolkning av den samtida galiciska folkmusiken. På Deixaas, hennes femte album, konfronteras traditionen – rytmerna, melodierna, instrumenten (pandeiran/tamburinen, gaitan/säckpipan) – med distade gitarrer, syntar, programmerade rytmer och samplingar (skrivmaskin, skeppsvarv) med en genomgående närmast kompromisslös attityd.
Peón favoriserar gärna också det moderna pop-idiomet. Det kan bli så pass att man för ett ögonblick glömmer att det inte är mainstreampop man lyssnar på, för att i nästa ögonblick bli helt knockad av en intensivt modern tolkning av traditionen. Steget till den skotske musikern Martyn Bennetts urbana keltiska fusion-kollage är inte långt.
Det inledande titelspårets hardcore-electronica är så fullt av urban energi att en paus i lyssnandet, redan där, känns som en lockande tanke. Plataforma har ett underliggande reggae-beat, med klarinett och dragspel (Grace Jones, någon?). Electronican kommer tillbaka på Tras o muro, med inslag av opera-aktigt vokaliserande. Ela propón är en ny djupdykning i techno, innan reggaen, dragspelet och klarinetten kommer tillbaka på Cabo de Min, med ett stänk av jazz. Ett piano är enda kompet på avslutande Olores perdidos men är ingen lättsam lyssning, för Peón ger än en gång allt, från lågmäld sång till öppna spjäll.
Peóns musik är alltid intressant, spännande och annorlunda, i ständig rörelse. Men hon verkar så ivrig att vara avantgarde, att hon också riskerar att bli allt för smart för sitt eget, och den galiciska traditionens, bästa. (Den där pausen, den hade kanske varit en bra idé, trots allt.)