Mary Gauthier

Dela den här recensionen:

Mary Gauthier har alltid stuckit ut i den amerikanska singer-songwriter-myllan. Likt Townes Van Zandt (som hon alltför ofta jämförts med) har hennes berättelser alltid känts lite ärligare, lite råare och lite mer verkliga. Det är svårt att riktigt sätta fingret på vad det beror på, men för mig handlar det mycket om den nakna rösten, en röst som trots att den är snarlik många av hennes nasalt amerikanska kollegor, lyckas tränga igenom och få de ogenerat personliga texterna att hitta hem.

När hon nu, efter åtta långa år, släpper sitt elfte album må det inte ha hänt så mycket musikaliskt – det handlar fortfarande om habil och snygg countrypop – men berättelserna vi bjuds på är desto mer angelägna. För här handlar det mestadels om död och saknad. Albumet är tillägnat de hädangångna vännerna Nancy Griffith, John Prine och David Olney och borde alltså vara ett iskallt dopp i en synnerligen sorglig depressionssoppa.

Men, i stället lyser det av kärlek och hågkomst. Av hopp om något bortom nuet. Om saknad, absolut, (två av skivans bästa spår heter ju Where are you now och How could you be gone), men det finns en vemodig värme som sprider sig i kroppen som en kopp varmt efter en kall vinterdag. Det är ju nämligen precis så som Mary sjunger i titelspåret – att det är i mörkret som man får möjlighet att se stjärnljusets skönhet.