Nancy Elizabeth

Dela den här recensionen:

Nancy Elizabeths tredje skiva växte fram ur ett behov att isolera sig. Med både ekonomi och kärleksliv på bottennivå, skapade hon sig en artistisk berså i sin lägenhet i Manchester, med pianot i centrum, gitarren på väggen och med en handfull udda instrument på armlängds avstånd. Där arbetade hon sakta men säkert fram de tolv nya personliga sångerna, som blev Dancing, på sin dator.
Hennes nya sånger är lika originella som de på föregångaren, Wrought iron, med inspiration från både folk, klassisk musik, pop och experimentell rockmusik. The last batlle, med hackbräde och en episk ödslig kör, börjar med drag av ett vildavästern-tema och får sedan något östeuropeiska övertoner; Heart beter sig som en minimalistisk flamenco, Simon says dance klingar japanskt och experimentella Mexico rör sig i ett landskap som är granne med Dead Can Dance, Kate Bush och Brian Eno, medan instrumentala Raven city för tankarna till Robert Wyatt.
Trots att de självutlämnande texterna andas ensamhet och vemod känns flera av de sparsmakade arrangemangen både varma och starka, med Nancy Elizabeths eteriska röst som ledsagare; körarrangemangen är speciellt imponerande, framför allt med tanke på de digra röst-på-röst-påläggen. Hon spelar alla instrument själv och har dessutom producerat Dancing, och gjort den till en genomarbetad, känslostark och atmosfärisk samling, ofta svidande vackra, sånger.