Patty Griffin

Dela den här recensionen:

Det är nästan trettio år sedan Patty Griffin debuterade med fantastiska Living with ghosts – ett album som endast utgjordes av den då 32-åriga Griffins kraftfulla röst och en ensam akustisk gitarr. Sedan dess har albumens komplexitet varierat, men hennes musik har alltid kännetecknats av en förkärlek för det avskalade och på gränsen till suggestiva, inte minst vad gäller de senaste utgåvorna. 

När hon nu kommer med studioalbum nummer elva har det gått sex år sedan det begav sig senast (om man bortser från Tape från 2022 som mestadels bestod av demoinspelningar) och tanken om att less is more kvarstår när hon fortsätter att utforska skärningspunkten mellan hypnotisk folkrock och sugande gospelblues. Till skillnad från många andra artister upplevde Griffin inget kreativt lyft under coronapandemin, snarare tvärtom, och kanske ska inledande Back to the start ses som ett slags programförklaring för Griffins omstart; en pulserande låt med twangig gitarr och tajt dämpad plektrumbas om att känna sig fri från krav och förväntningar.

Crown of roses är en högst personlig och självreflekterande skiva där Griffin närmar sig en rad svåra ämnen, som den komplicerade relationen med den nyligen avlidna modern, och den egna cancerdiagnosen. Men här finns också en omsorg om kvinnor och en insikt om sin egen androcentriska världsbild, samt ett betraktande av det föränderliga – såväl inom som runtomkring människan. Griffin kopplar många av sina reflektioner till de sista årens närmande till sin mor och till det egna åldrandet. 

För den som lyssnat länge på Patty Griffin är det tydligt att rösten förändrats över åren. I samband med cancerbehandlingen 2016 förlorade hon sångrösten helt och tvingades lära sig sjunga på nytt. Den tidigare så kraftfulla tonen har delvis blivit mer nedtonad och intim. Det finns en annan slags sårbarhet och närvaro numera som hon lyckas använda till sin styrka. På Crown of roses verkar hon dessutom ha försonat sig med tanken på det egna livets bräcklighet och föränderlighet, som i känslomässiga The end där hon konstaterar att ”There’s more scars on me now / That you can’t get around / They’re harder to hide / It’s harder to bang out the dents / So I lose some more pride.”

Patty Griffin har visserligen förändrats över åren, men hon förblir en enastående låtskrivare och en fängslande sångerska, kanske mer angelägen än någonsin.