Emily Portman

Dela den här recensionen:

Redan på sina tidigare album har Emily Portman visat en förkärlek för det magiska, det utomjordiska, för mytologi och mystiska väsen. Hennes tredje album, Coracle, är inget undantag. Det skiljer sig bara från de andra i det att hon den här gången har skrivit alla sångerna själv.
Portman hämtar inspiration från det traditionella folkidiomet och gör det med en naturlighet och en sakkunskap som är imponerande. Hennes sånger beskriver ofta det mörka. Sådant som skakar om, skrämmer. Den här gånger har flera sånger också en utgångspunkt i hennes personliga upplevelser: moderskap, död, saknad.
Hon sjunger med en nästan distanserad, änglalik ljus röst, som förstärker texternas övernaturliga stämningar. Arrangemangen är sparsmakade, smakfulla, till och med lekfulla: tumpianot på Borrowed and blue låter som en speldosa, harpan på A Grief som en japansk koto.
Coracle är ett starkt och välbalanserat album, men några sånger är speciellt minnesvärda: Darkening bell, inspirerad av Gop cave, ett monolitiskt begravningsrum i Gop Hill, Wales; Brink of June, minnet av en överlång graviditet; minimalistika Eye of tree, inspirerad av balladen Tam Lin och berättelsen The Erl king (Älvkungen); Hollow feather, som är Portmans tolkning av den skotska folksången Hunchback and the swan och det melankoliska, kammarorkestrerade titelspåret.
För kompet svarar Portmans egen trio, där hon själv spelar banjo, concertina, ukelele, piano, wurlitzer och tumpiano, med Lucy Farrell på viola, fiol och musiksåg och Rachel Newton på harpor och fiol. Alla tre sjunger och bidrar med stämsång som omväxlande ger kalla kårar och skönhetsrysningar. Dessutom medverkar bland andra Sam Sweeney (Bellowhead) med stämningsgivande nyckelharpa och hardangerfela.