Wizz Jones, Pete Berryman & Simeon Jones

Dela den här recensionen:

78 år gamle veterangitarristen Wizz Jones har samarbetat med tunga namn som Pentangle-polarna Bert Jansch och John Renbourn, Incredible String Band-bekanta Clive Palmer och Ralph ”Streets of London” McTell. Senaste skivsläppet skedde för cirka ett år sedan då Joint control kom; en duoskiva med gitarristkollegan John Renbourn som avled kort efter inspelningarna.
På egen hand har Wizz Jones släppt ett tiotal soloalbum, med avstamp i den självbetitlade skivan som kom redan 1969, då Jones redan hunnit vara scenvan artist i ett decennium och singeldebuterat redan 1965. Vi snackar alltså en brittisk folkgigant med en närmare sextioårig musikalisk bana bakom sig.
Come what may är en trioskiva signerad tre vitala veteraner. Gitarristen Pete Berryman kan se tillbaka på en lika lång karriär som Wizz Jones och har bland annat lirat med tidigare nämnde Clive Palmer i The Famous Jug Band. Wizz son Simeon Jones är ”ynglingen” i sällskapet men har även han ett gediget musikalisk cv, och har även gjort skivor ihop med far sin. Simeon Jones är lite av en multi-instrumentalist, med flöjt, saxofon och munspel som huvudsakliga redskap.
Tillsammans skapar de tre herrarna en jazzig brittfolk-musik med akustisk blues som klangbotten. Nyare låtar varvas med lånade sånger från 1930-talet och återuppväckta nummer som See how the time is flying, som Wizz Jones gjorde redan på sin andra solo-lp The Legendary me. Åren som passerat kan skönjas i hans röst och låtens titel talar sitt tydliga språk. Vi får vara glada att Wizz Jones med vänner gjort denna lågmälda skiva, som växer med tiden.