Colin Scot

Dela den här recensionen:

Colin Scot gjorde sig något av ett namn på de engelska folkklubbarna på 1960-talet och gav ut tre album mellan 1971 och 1973. De visade en gedigen sångsnickare med eklektiska och lite annorlunda influenser. Han fick aldrig uppleva det genombrott han egentligen förtjänade och dog 1999, knappt 60 år gammal, i Amsterdam dit han hade flyttat och fortfarande spelade på klubbarna.

Scot har beskrivits som en äkta showman och underhållare och en stark sångtolkare. Och även om den skivköpande publiken aldrig upptäckte Scot var han en ”musikernas singer-songwriter”. Han turnerade som förband åt progrockband som King Crimson och Van Der Graaf Generator och hade många vänner bland musikerkollegerna – vilket musikerlistan på Scots självbetitlade debut visar: Robert Fripp, Peter Hammill, Peter Gabriel, Phil Collins, Rick Wake-man, Jon Anderson … För att nämna några.

Folkpuritaner tyckte att dessa rock-tungviktare förtog skönheten och enkelheten i Scots sånger, men de tar faktiskt aldrig över. De stora namnen till trots är det Scot, hans tolvsträngade gitarr och hans tolkning av tidig folkrock som är huvudpersoner.

Här finns berättande ballader i bästa Harry Chapin-stil (nog finns något av Chapins röst och stil i Scot?), tidsenlig folkpop, protestsånger, orientaliska tongångar och svaga drag av Buddy Holly-lik rock’n’roll; det är nästan konstigt att inga medlemmar från 1970-talets Fairport Convention medverkar, då deras repertoarer har sådana starka likheter.