Diverse artister

Dela den här recensionen:

Provinsen Guantánamo på östra Kuba, där USA:s bas och fångläger också ligger, är ett av flera områden på ön med rik och distinkt musikalisk tradition. Den här påkostade och luxuösa boxen skildrar den lokala musiken changüí i ljud, ord och bild på ett sätt som hittills inte gjorts alls, trots att changüí sedan 2018 har status som nationellt immateriellt kulturarv. Det är tre cd i en box med säckväv i locket och med en tjock bok med pärm av korrugerad papp. 

Vår ciceron på fältet är den italiensk-amerikanske musikjournalisten Gianluca Tramontana som ramlat djupt i kaninhålet, därav myckenheten som presenteras. Mellan 2017 och 2019 reste han runt i byar och städer för att dokumentera musik, folk och liv i Guantánamo.

Changüí är en akustisk musik, ett slags lantlig urform av det som utvecklades till son och senare andra urbana varianter. Men Tramontana ger sig inte in vidare långt i musikteori eller historia, så något större sammanhang till musiken ges inte, mer än att det är musik med afro-karibiska och afro-kubanska drag, lite olika beroende på ursprung. 

Däremot skildras, med eftertryck, changüí som en direkt förlängning av guantanamerernas vardag, inte bara ett ackompanjemang eller en kanalisering. Musiken är livet, den bokstavligen formar existensen, ett slags sjätte sinne, öppet för alla. Changüí är musik för ögonblicket, men också musik för regelrätta dansfester, som kan vara i dagar, med rom som flödar.

Det viktigaste instrumentet är tres, en akustisk gitarr med tre strängpar, som ger musiken en silvrigt elegant klang, även i de enklaste sammanhang. Basen kommer från en marímbula, ett slags stort tumpiano som man sitter på. Till detta kommer maracas, bongos och något som raspar – en standardsättning med fem instrument. Texterna är ofta lokalpatriotiskt självrefererande till musikstilen, området eller musikerna – ibland väl så kaxiga som någon skrävlande raptext, eller höviskt hyllande någon tidigare ikon. Men dessutom verkar texterna, i denna helt icke-akademiska musik (det finns ingen utbildning i changüí) fungera som ett slags kollektivt minne, inte helt väsensskilt från musik i orala kulturer som grioternas musik, fast på en annan nivå.

På verandor och bakgårdar hör vi, som om vi själva vore på plats, etablerade band som Grupo Estrellas Campesinas, sångare som Celso Fernández ”El Guajiro” Rojas, kvinnoorkestern Las Flores del Changüí, en del ad hoc-grupper med tres-spelaren Mikikí, plus den 91-årige bonden Armandu ”Yu” Rey Leliebre, som ”förmodligen aldrig knäppt på en strömbrytare i hela sitt liv”. Tuppar gal i bakgrunden, småprat hörs. 

Man får lätt intrycket att hela provinsen består av musikaliska naturbarn, vana att rycka in så fort någon spelar. Men det är nog åtminstone delvis en synvilla: band som Grupo Changüí de Guantánamo har funnits i decennier och fått handplockade andragenerationsmedlemmar. Och även om det mesta spelats in spontant och informellt, är musiken inte alls slapp och lös. Låtarna har stark grundstruktur, lågmält men komplext rytmiskt komp, ofta med call and response-sång, ibland stämsång. Flera av sångerna är standards, som Latamblé tocando el tres. 

Trots all rikedom är ändå Changüí-boxen något överdimensionerad, åtminstone för lyssnare som bara är halvvägs ner i kaninhålet. Bäst är kanske att se boxen som ett slags östkubansk atmosfärsimulator, ett fyra timmar långt ljudfönster mot en rik musiktradition och ett geografiskt område som tidigare inte skildrats med någon större omsorg.