Brandi Carlile

Dela den här recensionen:

Brandi Carlile är som ett ostoppbart vattendrag – ibland inte mer än en stilla skogsbäck, andra gånger en hel vårflod – som hela tiden letar sig vidare, forcerar hinder och tränger igenom. Hon har en sällsam förmåga att växla intensitet, från återhållet till full kraft inom loppet av ett andetag utan att förlora nerven en enda gång.
När hon nu släpper sitt sjätte album, uppföljaren till uppmärksammade och uppskattade The firewatcher’s daughter, gör hon det med besked. Utmanad av americanaälsklingen Dave Cobb, som producerat tillsammans med Shooter Jennings, levererar hon en känslomässig berg- och dalbana utan uppenbara svackor. Med säker hand navigerar hon genom ett musikaliskt landskap som spänner från folk, country och blues till symfonisk pop och rock med svulstig musikalkänsla. En bekant tyckte att ”nu när Maria McKee inte gör skivor längre är det här den bästa ersättningen”, och det är ingen dålig jämförelse. Båda besitter fantastiska röster och de vågar ösa på med dramatik och rå skaparkraft utan att förlora känslan.
Albumet inleds med stillsamt vemodiga Every time I hear that song där Carlile sjunger finessrika rader med övertygelse och smärta: ”A love song was playing on the radio / It made me kind of sad because it made me think of you / And I wonder how you’re doing but I wish I didn’t care / Because I gave you all I had and got the worst of you.”
Hon går vidare till den pianodrivna och storslagna The Joke om samhällets marginaliserade där hon släpper lös alla sina röstresurser ackompanjerad av ett smäktande stråkarrangemang. I countrydoftande Fulton county Jane Doe låter hon i stället en banjo klanka i bakgrunden för att ge rätt stämning till (den sanna) berättelsen om den anonyma kvinnan som hittades misshandlad och som senare dog i Fulton County. På avslutande Party of one som inleds avskalat och melankoliskt med enbart piano, för att växa till ett hoppfullt avslut i takt med att stråkarna blir starkare, sjunger hon med en ton och desperation som för tankarna till Adele.
Med By the way, I forgive you tar Brandi Carlile ytterligare steg mot att etablera sig på de scener hon verkligen förtjänar. Det är tio vackra, angelägna och berörande låtar förpackade i en strålande produktion signerade Cobb och Jennings. Frågan är om inte det här är hennes bästa album hittills.