Kenny Håkansson

Dela den här recensionen:

Kenny Håkansson har spelat i över femtio år. Mecki Mark Men, Kebnekajse och Dag Vag är väl de tyngsta namnen där hans gitarr tagit plats. Dessutom har han backat upp Lisa Ekdahl, Thorsten Flinck med flera. Psykedelia, rock, spelmansmusik, visor med mera med mera. Definitivt en av gitarrikonerna i vårt land tillsammans med Wadenius och Schaffer.
Jag tror att det var fler än jag som blev överraskade när han 2001 på albumet Hjärtats gåtbok visade sig vara en sångare av klass. Med tonsatta dikter av bland annat Boye och Strindberg visade sig en ny Håkansson. Strindbergstexten Vargarne tjuter blev i Kennys händer och röst en magisk Vargarna på Skansen. Sen blev det Kebnekajse-comeback som fortfarande rullar på.
Men nu kommer återigen en ny skiva med sångaren Kenny Håkansson. Ja, och multiinstrumentalisten, för han spelar alla instrument utom trummor/slagverk.
Den här gången är de flesta av texterna egna plus några dikter av Hjalmar Gullberg och Karin Boye. En blandning av rock, pop och visa. Skivan släpps när det är vår, men den doftar höst med titlar som Om döden och Mitt hjärta e krossat. Den tonsatta Boye-dikten I rörelse kallar Kenny Håkansson för Bryt upp med Boyes kanske mest ikoniska textrader: ”Nog finns det mål och mening i vår färd / Men det är vägen som är mödan värd”.
Precis som på Hjärtats gåtbok finns här en låt som går rakt in i kroppen: Hjalmar Gullberg-texten Liksom en fånge. Egentligen en enkel melodi med en återhållsam gitarr som slingrar sig runt orden. Mellan verserna ett kort men ljuvligt mellanspel där han sjunger aa-aa-aa. Låter banalt när jag skriver det, men det enkla är det svåra. Här kommer rösten till sin rätt, det är bara att luta sig tillbaka, blunda och njuta.