Jaimee Harris

Dela den här recensionen:

Det börjar inte direkt muntert när Jaimee Harris släpper uppföljaren till hyllade debuten Red rescue. I en håla någonstans på den amerikanska landsbygden går den unge berättaren omkring på ortens stormarknad och drömmer om en enda sak: att försöka lämna ”this boomerang town”. Dessvärre gör han flickvännen Julie gravid – precis som alla sagt – och därmed går hennes dröm om college och resor om intet. I stället får hon jobb på ett nattöppet chaffishak, sjunker allt djupare i mörkret innan hon bestämmer sig för att lämna desperationen och hoppar från en bro. Och berättaren konstaterar krasst att ”you spin in circles, round and round, in this boomerang town”.

Harris andra album är ett möte med ett galleri karaktärer i gränslandet mellan hopp och förtvivlan. Det är ett fängslande utforskande av mänskliga relationer genom berättelser om sorg, förlust, missbruk – och lite kärlek mot slutet. Berättelser som griper tag och emellanåt drabbar lyssnaren med full kraft. Det är texter som upplevs ärliga och grundade, kanske beror det på att Harris själv kämpat med såväl alkohol- och drogberoende som mental ohälsa.

Till skillnad från Red rescue som var ösigare, mer direkt och lättare att ta till sig kräver Boomerang towns lågmälda och atmosfäriska folkcountry några lyssningar innan den fastnar ordentligt. Men det är mödan värt. Mark Hallmans lyhörda produktion, där han låter sparsmakade inslag av fiol, cello och dragspel smycka det stabila grundkompet, kompletterar Harris kraftfulla röst fenomenalt. Men det är de välskrivna texterna som lyfter Harris över mängden och gör att Boomerang town i slutändan är ett ovanligt starkt album.