John Coltrane

Dela den här recensionen:

”Det var som när Moses kom ned från berget.” Orden är musikern Alice Coltranes när hon i en intervju med Ashley Kahn beskriver den där sensommardagen 1964 när hennes make John kom ner för trappan i huset på Long Island med hela musiken som skulle bli A love supreme färdigformulerad.

Han säger att sviten kom till honom färdig. Mellan april och juni samma år har Coltrane och hans klassiska kvartett med McCoy Tyner, Jimmy Garrison och Elvin Jones spelat in albumet Crescent och senare i juni får den kanadensiska filmaren Gilles Groulx honom att göra ett par nyinspelningar på låtar som Naima och Traneing in.

Nu, ett knappt år efter succén med Both directions at once – dubbelplattan med återupphittade outgivna inspelningar från 1963 – smider Impulse vidare och ger ut de åtta inspelningarna från juni 1964. Blue world heter skivan och vi får tacka Groulx för att han lär ha lagt beslag på mastertejpen och bara använt tio minuter i sin film. När hela musiken nu återvänder blir det ett fint nedslag i kvartettens historia.

På Blue world har de tre versionerna av Village blues – som ursprungligen spelades in för plattan Coltrane Jazz 1961 med både McCoy Tyner och Elvin Jones – en mer utpräglad blues-feel. Traneing in som spelades in för plattan John Coltrane with Red Garland trio kom 1957, och inleds där med en unison ingång varefter pianisten Red Garland går ut i solospel. Art Taylor håller ett lågmält vispkomp och Paul Chambers walking-bas.

På nyinspelningen inleder basisten Jimmy Garrison med nära tre minuters solo innan McCoy Tyner tar över. Först efter fem minuter kommer Coltrane in som en lavaström. Blue world-versionen har ett mer bakåtlutat groove än originalinspelningens nervigare driv. På Naima är det tvärtom. Giant steps-inspelningen har en öppen, skir, nästan avstannande känsla med pianisten Wynton Kellys färgläggningar. På Blue world driver McCoy Tyner och Elvin Jones in en annan rörelse i de två tagningarna av balladen.

De sju åren mellan Traneing in-tagningarna är en resa från ett 1950-talsidiom in i det expansiva, explosiva 1960-talet och visar att det hänt mycket i Coltranes spel – han uppvisar ett sökande, tyngre, större spel bortom det flyhänt sömlösa. Mellan 1957 och 1964 har John Coltrane varit med och ändrat jazzhistorien i Miles Davis första kvintett och med sin egen Giant steps och han har formerat sin kvartett. Om man får tro Miles biografi så hade inköpet av en sopransax 1960 efter en Europaturné med Davis en stor inverkan även på Coltranes tenorspel.

Blue world blir ett tidsdokument sommaren före A love supreme och året innan han, för att citera saxofonisten Dave Liebman, ”tände frijazz-facklan” med Ascension.

För alla älskare av den klassiska kvartetten och av Coltranes lyriska spel är det här naturligtvis rena julafton.