Larkin Poe

Dela den här recensionen:

Samtliga kontroller står på elva när systrarna Lovell vevar igång sitt sjunde studioalbum. Mycket är sig likt från senaste plattan, den bluesiga och Grammybelönade Blood harmony, framför allt den musikaliska grunden som utgörs av Rebecca Lovells evigt riffande elgitarr och Megan Lovells sirliga lap-steel, duons förmåga att skriva catchy refränger och Rebeccas beslöjade röst som ömsom smeker, ömsom river. 

Men Larkin Poe skulle inte vara Larkin Poe om de inte nyfiket fortsatte att utforska nya musikaliska territorier. Duon som varit i musikbranschen i nästan tjugo år började med bluegrass tillsammans med storasyster Jessica i The Lovell Sisters, för att sedan fortsätta med mer folkinfluerad musik och så småningom sydstatsrock och blues i eget namn. 

Men där Blood harmony var en helgjuten, härlig och skitig bluesuppvisning är Bloom en betydligt spretigare upplevelse. De inledande spåren drar åt mer modern countryrock vilket förstärks av det extremt snärtiga trumsoundet och den kompakta produktionen som påminner om mycket annan modern musik från Nashville. I albumets mittenparti blir blues- och sjuttiotalsinslagen tydligare igen, inte minst i Bluephoria och If God is a woman, två av skivans starkaste låtar tillsammans med låtar som är lite mer nyanserade och inte fullt lika mycket plattan i mattan, exempelvis Easy love pt 2 och You are the river. 

Det är talande att avslutningsspåret, den avskalade kärlekslåten Bloom again i Everly Brothers-stil, sticker ut positivt med fenomenal stämsång och smäktande stråkar. Textmässigt har systrarna sagt att de haft som mål att skriva om självacceptans, om att omfamna sina brister och om samhälleliga förväntningar. Även här är blir resultatet något ojämnt där det spänner från inspirerande textrader till rena klichéer. 

Med det sagt, Bloom är inte en dålig skiva. Systrarna visar med all önskvärd tydlighet att de är såväl duktiga låtskribenter som instrumentalister. Men den moderna produktionen gör att det här albumet upplevs något mer slätstruket. Det känns extra tråkigt i ljuset av duons tidigare starka utgivning, inte minst fenomenala Blood harmony.