Chip Taylor

Dela den här recensionen:

Chip Taylor är alltid bra, tycker jag. Åtminstone i Platons idévärld. I vår egen verklighet händer det aldrig att jag får för mig att lyssna på Chip, dels för att det finns så många andra liknande artister som jag gillar bättre och dels för att han släppt ifrån sig så mycket på senare år.
Dubbel-cd:n Block out sirens of this lonely world skiljer sig dock från Taylors tidigare produktion. Det är en otroligt lågmäld skiva. Mycket behaglig, men lite dyster. Taylor låter faktiskt nästan som att han tar farväl av den här världen (han kanske siktar på idévärlden på riktigt). Sången är mer en viskning, en ytterst återhållen pratsång (vilket i längden blir lite enahanda).
Men visst är han bra, Chip – som alltid. Låtarna är fina, texterna bra. Roliga, underfundiga, intima men alltså mycket vemodiga. Han låter som en otroligt gammal, trött och uppgiven Kris Kristofferson. Musiken är tämligen enkel, precis som Kristoffersons. Gitarr, piano, bas som liksom slåss om att låta så lite som möjligt.
Skivan är inspelad i Norge och delvis inspirerad (eller vad man nu ska kalla det) av de fruktansvärda händelserna på Utøya 2011, och i övrigt finns många referenser till vårt grannland i väster såväl som övriga Norden. Kanske inte undra på att det blir lite melankoliskt. Skiva nummer två är faktiskt lite gladare, inspelad vid ett annat tillfälle, och där känner man mer igen den gamle Chip. Den skivan är väl mer att betrakta som en bonus.