Gretchen Peters

Dela den här recensionen:

Gretchen Peters skrev några av nittiotalets bästa sånger i Nashville, bland annat Let that pony run (Pam Tillis) och Independence day (Martina McBride). Hon har inte väjt för livets mörka sidor, men inte heller tvekat att spetsa till sin diskurs med mörkt lekfull ironi som i The secret of life på solodebuten 1996, där bartendern fick förklara för gästerna att det inte finns någon hemlighet, men att ”You won’t get your money back”.
Gretchen Peters nya skiva Blackbirds är hennes bästa, och hennes mörkaste. Hon tolkar åldrandet och döden från kvinnlig synpunkt till sparsamt, men ödesmättat komp från bland andra Jerry Douglas och Will Kimbrough. Titelspåret ger en mörk bild av ett brott och dess följder, med en tungt metafysisk genklang. The house on Auburn Street ger tragiska interiörer från barndomens förstad till New York, och Black ribbons berättelse om bonden i Louisiana som får sin tillvaro slagen i spillror av BP:s utsläpp formas till en replik på Carl-Henrik Svanbergs dumma bludder om ”small people”.
Gretchen Peters är en av den samtida countryns väsentligaste låtskrivare. Hon tvekar inte att föra en tanke till dess tragiska slut, vilket också innebar att videon till Independence day gjordes i svartvitt. När hon nu närmar sig åldrandet och döden integrerar hon sin samhällskommentar med de psykologiska och existentiella perspektiven, vilket ger hennes låtskrivande inte blott en ny utan också en fördjupad dimension. Och den fina känslan för bärkraftiga melodier har Gretchen Peters kvar.