Bettye LaVette

Dela den här recensionen:

Redan som 16-åring, 1962, hade Bettye LaVette en hit med My man he’s a lovin man, då under det lite kortare Betty Lavett. 45-varvaren förespådde unga LaVette en lysande framtid men efter ett par hits det gick det i stå och hennes planerade lp-debut på Atlantis, inspelad i Muscle Shoals 1972, hölls inne och gavs inte ut förrän år 2000 under namnet Souvenirs. 

Det nya seklet har inneburit ett ordentligt kliv framåt för LaVette som Grammy-nominerades 2016 för bluesplattan Worthy. 2018 gav hon ut en stabil platta med Dylan-tolkningar och nu kommer Blackbirds med ett par riktigt bra tolkningar av I hold no grudge, som Nina Simone gjorde på sin High priestess of soul, Dinah Washingtons Drinking again och Billie Holidays Strange fruit som ekar osaligt i dagens Amerika. 

Det nya seklet har inneburit ett rättmätigt strålkastarljus över LaVette liksom över hennes soulsyster Mavis Staples. Två guldröster och interpretörer av världsklass, som klivit fram med en kombination av rätt låtval och band och tiden i sig. Det är rått, nära, skitigt och känsligt hela vägen.